Den högst belägna byn på ön, Artenara, är huvudorten i en bergig kommun på en ö med berg. Det är en liten by med storslagna vyer och med flera grottbostäder som omgärdas av odlingar med majs och potatis. Här måste man prova osten, gärna som tillbehör till grönsakssoppan med griskött. Då får vi smaka något verkligt gott. Lika gott sommar som vinter (för här uppe i bergen kan man verkligen känna skillnad på dessa två årstider till skillnad från resten av ön).
Och det finns inte bara boskap i området för den goda ostens skull. Här hittar man också, beroende på årstid, den sista säsongsbetande boskapen på den kanariska arkipelagen. Denna befinner sig något längre norrut, vilket på en ö av dessa dimensioner betyder samma sak som: "lite högre upp bakom nästa ravin", medan vår blick fäster sig på en punkt några timmars promenad bort.
Här handlar det om får som sköts av drygt ett dussintal herdar. Under sommaren letar de efter bete i den närliggande kommunen Tejeda. På vintern betar de i sina hemtrakter på norra sidan av ön, (Gáldar, Guía, Moya). På sina vandringar fram och tillbaka äter de gräs hela vägen ner, allt enligt herden Carmelo Moreno. Och osten blir ju bara så god när den är gjord på mjölk från djur som betat vad naturen erbjuder!
Var och en väljer själv datum för vallningen för sin boskap. Några slår sig samman efter överenskommelse och tar sin hjord till samma ställe för att tillbringa sommaren. Under dessa dagar ljuder det glatt i Artenaras omgivning (speciellt mitt på dagen) från ljudet av bjällrorna som annonserar att fåren går förbi. De små bjällrorna är utbytta mot mycket större bjällror så att herden ska kunna höra dem bättre på stigarna mellan ravinerna. "Men om någon familjemedlem dör går fåren tysta, man satte inte på dem bjällror då", säger samme herde, när han minns tider inte alltför långt tillbaka. På den tiden när lastdjur hjälpte till med lasten, det som idag sköts av terrängbilar.
Om Artenara erbjuder i början eller slutet av sommaren sitt naturliga skafferi till hjordarna som går förbi, kommer vintern som välsignad med regn och har då i sina pinjeskogar andra besökare som kommer, framför allt, från huvudstaden: de som är intresserade av mykologi.
Förr i tiden var det aldrig kutym eller tradition att äta svamp på Kanarieöarna, inte ens i hungertider. Undantag var tryffelsvampar som åts på grund av sin likhet med potatis. Under de senare decennierna på 1900-talet ändrades detta, framförallt av folk som kom från andra regioner i Spanien som kände till svamp, som katalanerna eller hade studerat matlagning och arbetade på restaurang. Denna kunskap började ge resultat.
Pedro Lezcano (1920-2002), poet och boktryckare som 1991 blev ordförande i Gran Canarias östyrelse, var en av de öbor och som dessutom blev svampexpert.Tamadabaskogen var en av hans favoritplatser för att gå omkring och leta svamp framförallt blodriska: "Jag har ett sätt att äta dem i skogen, jag har med mig lite bacon och Carmela. Att där göra upp en brasa med ved är obeskrivligt", sade han en gång i en intervju. Och i Tamadaba finns det speciella platser för att göra det. Han tog av stjälken på blodriskorna för att tillaga dem lättare och använde bacon i stället för olja. Man vänder på dem " och när de knappast hunnit vattna sig och så är det klart, man äter dem nästan råa", var hans rekommendation.
