Pling, pling, pling! Fåren på norra Gran Canaria är den sista boskapen som vallas i hela arkipelagen, och klangen från deras vandring på stigar, sluttningar och till och med asfalterade landsvägar är karakteristisk. Från deras halsar hänger enorma bjällror som är nödvändiga vid dessa tillfällen för sitt höga ljud. När de väl är hemma byts bjällrorna ut mot andra mycket mindre.
Fåren från Gáldar startar i början av sommaren från platser som Fagajesto, Caideros eller Lomo del Palo för att tillbringa sommaren i de högre bergstrakterna på ön. De återvänder innan hösten gör sitt intåg till sina gröna ängar i norr i tid för att glädja sig åt regnet som kommer och vattnar marken och gör så att plantorna som är deras föda växer och frodas.
Och om de alla i början av varje sommar är ordentligt klippta, fräscha och utan all den ull som annars täcker deras kroppar, efter att ha mött fårklipparna, springer de till hösten åter på de gröna ängar som är deras favoritplats.
Under hösten föds deras lamm; baggarna går, speciellt vid jultid till att gynna den kanariska gastronomin; tackorna blir nästa generation att ge mjölk till ostarna. Det är livets gång i denna omgivning av jordbruk och boskapsuppfödning, som nuförtiden lever på turismen men ändå måste nära sin kropp - med mat - och sin själ med förnöjdhet och traditioner.
En cykel som upprepas varje år och som för varje herde dessutom har ett dagligt omlopp att mjölka, ta hand om och föda djuren. Allt detta för att få ut det som vi alla är så tacksamma för - eller borde vara - när vi sätter oss till bords för att äta och kunna njuta av en ost, antingen den är gjord på animaliskt eller vegetariskt löpe (i detta fallet av vildtistel och en blandning av get- och/eller komjölk) som smakar fantastiskt tack vare den ihärdighet som några få familjer har lagt ner och som håller denna oersättliga och traditionella produkt levande.
Och om det av dem och för dem firas populära festligheter såsom Ullfesten eller Ostmässan, för andra, de som odlar, finns det Lökfesten och av någon anledning att vara lökodlare är synonymt med att vara "galdense" det vill säga att man kommer från Gáldar (och att det är så, kan man se i publikationen Den stora ordboken för kanariskan språket skriven av Alfonso O’Shanahan).
Och eftersom vi är inne på ämnet lök, så kan vi nämna att på Kanarieöarna har vi en del varianter på denna lök som har viktiga naturella antibiotiska egenskaper, där den bästa är "löken från Gáldar" som kallas så för att visa dess ursprung, naturligtvis vinklad till dess sort (vit för matlagning och röd till sallader).
Den får också ett rufsigt hårsvall. "Vad löken vill ha är sol och vind, ju mer vind och sol desto bättre. Vinden vänder ner bladen och hjälper den att sticka upp huvudet", denna förklaring är vad vi får höra av en odlare av denna produkt. Dessutom eftersom man inte kan plantera den djupt, när den börjar växa är den inte under jord utan synlig. När vinden som den älskar läggs till får man en växt med ett rufsigt hårsvall av alla blad.
