En tomat reser över hela Europa. Den stiger iland i hamnar som Southampton eller Rotterdam på de av kanarierna kallade fruktbåtarna och från dess pirar och lagerlokaler förs de ut med lastbilar till alla livsmedelsaffärer, fruktaffärer och stormarknader på den gamla kontinenten. Om det hade handlat om en film och vi spolar tillbaka rullen, skulle vi säkerligenbefinna oss i en liten by med utspridda hus runt en flodfåra som omges av höga spetsiga berg.
Vid strandkanten en strand av stenar och en stor lagun, tyst 364 dagar om året och full av liv den återstående dagen. Inåt landet en följd av vattendammar i ett abrupt landskap.
Jovisst, det är La Aldea de San Nicolás, den mest ensligt belägna byn på Gran Canaria men samtidigt den mest gästvänliga säger deras grannar på resten av ön. Från dess dal mellan bergen kommer vid varje skörd miljoner ton av berömda tomater som miljoner européer äter i sina sallader eller i sina såser.
Här är det också en omtyckt grönsak som finns med i smakliga sallader i vilka det också är vanligt att man har färsk getost eller för dem som är riktiga ostälskare en stark och vällagrad getost. För i La Aldea de San Nicolás har man ett viktigt kreatursbestånd som bidrar med mjölk till dessa ostar. Och nu fattas det bara en tallrik med färsk fisk, stekt eller kokt i en god buljong för att få en meny typisk för aldeabon, en rätt som vi naturligtvis måste äta med en gofiokräm.
Men som med de ryska dockorna så följer efter denna undanskymda flodfåra en rad av mera undanskymda och smala flodfåror som går i riktning sydväst. Där finns det andra byar mycket mindre än den vi först nämnde. Där lever man i sina egna oaser med tropiska frukter växande på gårdar som slingrar sig mot sin egen steniga strand.
Om vi har kommit ner längs flodfåran Tasarte och stranden som förnöjer oss med sitt intensivt blå hav är det stranden Tasarte vi har kommit till. Det är den plats där vi numera ser en maträtt som annonserad på många restaurangers menyer på ön: ropa vieja de pulpo. Om du vill prova den äkta varan är detta rätt plats.
Detta lantliga och gastronomiska landskap som vi målat upp så idylliskt, stänger in bakom sina färger, aromer och smaker den enorma styrkanav ett folk som också är känt för sin arbetsvillighet. De har levt i tider av avstängdhet och uppoffring för inte så länge sedan. Detta vill de inte glömma utan gärnavisa besökaren vilka de äroch vad som är deras rötter. De visar detta på det mest pedagogiska och överraskande sätt genom det " betydelsefullaste och mest levande museet i hela Europa", skryter de med stolthet. I verkligheten är det tretton museer som representerar gofiokvarnen, paketeringen av tomater, den lilla lanthandeln, trädgårdstäppan med sin brunn och till och med bondens hus med sin lilla hörna för att göra ost, sin brödugn och där man rostar majsen för att göra gofio.
Det märkliga med dessa utrymmen är att det verkligen är en kvarn från 1898, en lanthandel från början av 1900-talet och ett äkta lanthus med allt sitt innehåll, som mirakulöst får liv av att invånarna agerar som aktörer. Det är gripandeochhåret reser signär vi hör kvinnorna sjunga medan de paketerar tomater på samma sätt som de gjorde 1950.
Mer om de levande museerna i La Aldea de San Nicolás, på www.nortedegrancanaria.es
