Längs hela Mogáns kust sträcker sig fina turistanläggningar, där gastronomin i dess många restauranger trakterar besökaren som kommer för att njuta av havet och alla olika vattensporter (fiske inkluderat). Dessutom med utsökta närodlade produkter: inåt landet finns deras välkända tropiska frukter som papaya, mango eller avokado; i motsatt riktning ett närliggande hav där fiskarna från Arguineguín och Puerto de Mogán fångar en stor variation av fisk och skaldjur, där säsongens tonfisk är så uppskattad på ön så att den fått efternamnet "från Mogán".
Den abrupta och kuperade terrängen i denna kommun, som har stigar för att vandra in i detta fantastiska landskap, är inte enbart gjord av naturen. Även öbon har dragit sitt strå till stacken med hårt arbete så sent som på 1900-talet, såväl för sitt eget uppehälle som att traktera många européers bord med produkter som jorden här producerade under de mest komplicerade former. De tropiska frukterna idag var på den tiden välsmakande tomater.
En av de äldre öborna som bodde mycket nära där han seda fick se byggas en av öns största vattendammar, Soria, han kommer ihåg att "man plockade tomater i Cercados de Espino, tre timmars promenad från Soria med lastdjur. Man lastade i korgar", förklarar denne granne som redan i unga år utbildade sig till korgmakare och kunde utnyttja den enorma mängd av palmer som fanns. "Korgarna måste göras i en storlek så att de rymde ungefär 50 kilo. När vi anlände till Cercados de Espino under pågående skörd fick vi ibland göra en vända till, tre timmars färd ner och tre timmar upp. En korg var det enda som fanns för att transportera frukten".
Medan tomaterna exporterades till engelska hamnar eller till kontinenten så kördes frukten till öns huvudstad där de var mycket uppskattade för sin kvalitet. Korgmakaren minns hur lastdjuren transporterade persikor från Soria och apelsiner från Mogán på stigar till San Mateo (en tripp som tog fem timmar), dit landsvägen till Las Palmas de Gran Canaria nådde.
De moderna landsvägarna och motorvägen som idag når ända fram till Mogán, gör att korgmakaren Manuel Pérez vittnesmål tycks ligga mycket längre bak i tiden. Men nej, det är faktiskt nutida historia.
På samma sätt gav sig fiskarna längs denna kust ut på havet och gör än idag, för att fånga en annan slags frukt, den från havet. Men på helt andra villkor, till det bättre (segel och åror har bytts ut mod kraftfulla motorer), men för den skull kan ingen ta ifrån dem meriten att utöva ett yrke som kräver både styrka och uppoffring. De tar sig fram på vattnet som om det vore en landsväg, de känner till vattendjupet och har dem refererade till märken på land. Så kommer de till marisco de Felipe eller till marisco de la Morena på vintern för att fiska eller ännu längre ut för att fånga den uppskattade tonfisken som kommer med sommaren.
De vet alltid vad som kommer utan att se. Naturligtvis i tystnaden, förr av segel numera med motorerna avstängda. Man hör ingenting. Man väntar. "Det finns mycket havsaborre, de för oväsen och hetsar", känner fiskaren medan han håller i linan i vars ände finns beten. De vet att det är havsabborrar för de märker det på hur de hugger. "Någon stor får vi nog med oss idag", lägger han till. Och när den kommer vet man att "därefter kommer torsken. Den stora kommer efter den lilla". Och när han får upp den vet han: "Torsken väsnas för han tar in luft i magen".
