Av de miljoner turister som varje år besöker Gran Canaria och väljer att bo på några av hotellen eller i någon av lägenheterna i "turiststaden i syd" som också kallas Costa Canaria (med välkända stränder som de i San Agustín, El Inglés, Maspalomas eller Meloneras), är det säkert många som inte vet att de befinner sig i kommunen San Bartolomé de Tirajana. Det är den största kommunen på ön och den har mycket mer att erbjuda än dessa kilometrar av vackra och trevliga stränder.
Det är också mycket mer än en modern urban turistzon. Här finns gator och avenyer bredvid kusten, hotell och shoppingcenter där man kan sova och handla.Men här finns också ett stort urval av restauranger att välja emellan, speciellt när man vill besöka sådana som erbjuder kulinariska och kanariska läckerheter av kvalitet. Om vi stannar upp och tittar (och smakar och njuter) av de lokala produkter som är ingredienser till en smakrik, varierad och originell kanarisk mat (tro inte på stereotyperna som tror att det bara finns skrynklig potatis och lite till), kommer vi att finna också detta i riklig mängd i den här kommunen.
Inte långt från Costa Canaria, som är en livlig semesterort, hittar vi en modern agrikultur som ägnar sig åt odling av tropiska och subtropiska frukter som på dessa latituder ger en förträfflig kvalitet. Den traditionella odlingen av oliver gör att man numera återigen hittar den på matbordet. Här framställer man sina egna märken av extra jungfru olivolja. I vackra omgivningar längre inåt landet har biodlarna satt upp bikupor som bina ser till att fylla med en honung från den inhemska floran. Ett stort antal får är anledningen till en njutbar ost med en mycket karaktäristisk smak som när den är lagrad kan kompletteras med gofio eller chilepulver. Vi hittar till och med moderna odlingar av vindruvor som använder druvan vid tillverkning av diverse kvalitetsviner i bodegor i trakten.
Vad, bland alla dessa produkter, som är mest förknippat med traditionellt yrke i generationer inom samma familj , är herdens. Även om det numera är mycket enklare fortsätter det att vara ett av de mer ansträngande sysslorna. Nu är det inte nödvändigt att vandra med fåren över hela ön för att leta efter bete. Numera har man djuren i ett stall på gården. I de flesta fall får de där sin föda i kontrollerad form och följer en diet som varierar allt efter djurets produktivitet.
"Jag har fått mig en valk här", en gammal herde visade upp högra handens pekfinger ännu sent på förra seklet, "av att slänga så många stenar när jag har gått upp i bergen och planterat".
"Det är herdarna", berättade denne herde, José Suárez, mycket nära Bahía Feliz, enligt boken Ruta de pastores (Yuri Millares, 1996) som beskrev herdarnas arbete: "Några stenar, några visslingar och hjälp av en hund räckte till för att kontrollera hjorden i tider då det att vara herde innebar att vandra flera kilometer genom raviner och berg, passerande magra marker och odlade marker som man måste respektera". Då var inte fållorna till för att stänga in djuren, utan med deras ord, "för skuggan för solen var för stark".
En annan av herdarna av den generation som upplevde det traditionella yrket i andra delen av förra seklet var Jacinto Ortega, som när han pensionerade sig lämnande sina får mycket nära San Agustín till sina barn. Bland hans minnen var de många grottor där han sov. Och inte bara i grottor: "I bergen fick man ofta sova på en tröskplats där det samlades linser, korn, vete och råg för att efter hand malas, för att se till att inte djuren kom dit och förstörde allt. Där var det skönt att sova".
