Ost och ett gott vin är två unika produkter med vilka vi idag kan peka ut bergskommunen Tejeda (vars by är belägen på drygt 1000 meters höjd, vi bör inte förväxla den med paradoren och Cruz de Tejeda som ligger 500 meter högre upp). Men det finns ett ord som betecknar ett födoämne (som några har fastställt som "den nyttigaste nöten för den mänskliga hälsan") och på denna ö är det nästan liktydigt med dess ortsnamn ( även om det inte är etymologiskt, ta oss inte på orden!): mandel.
Om vi frågar på Gran Canaria vad som finns i Tejeda, kommer de att svara mandelträd även om öns bergstrakter har en mycket rik inhemsk flora. Och om vi frågar vad vi kan köpa i Tejeda kommer de att svara "bienmesabe av mandel" (man kan även gå ett steg längre "polvorones av mandel","fyllda mandlar" och några saker till med ett namn från en så utsökt nöt som ingrediens).
Vi har inte citerat det ännu, men vi har inte glömt bort det: marsipanen eller "marsipan från Tejeda". Vi har reserverat det för att ägna det några mer utbredda rader. Det är konstigt om kvinnorna från denna byn inte gör det i sina hem, för många av dem (de som var unga på 60-talet i förra seklet eller innan) arbetade med att skörda mandel. "Min farmor hade alltid gjort det till julen och man gjorde det också i september för festligheterna till Socorro", berättar Rosa Mari Medina. Byns mest kända bagerska.
Familjen som hade mandelträd i Tejeda (eller fick tag i dem för att de arbetade hos någon granne där man fortfarande skördade) brukade tillverka sina egna mandeltårto. Man kokade och malde och blandade lika kvantitet i vikt av socker, som man bakade i ugnen i byns bageri: marsipanen.
Under epoken när man skördade, i september, var det normalt att de unga kvinnorna från byn gick till det de kallade "plocka mandel veckopeng", på platser som Hoya de la Vieja, där de sov på blommor i en grotta. "Kanske var vi där fyra eller fem dagar. Männen slog med käppar och kvinnorna plockade dem från marken. Man la dem i korgar och sedan hällde man över dem i säckarna", berättar en av de som var unga på 60-talet.
Det berättas om mandelträden i Hoya de la Vieja där en granne från Los Manantiales också gick för att plocka mandel och sova i grottan. Dessutom lagade hon mat till dem som arbetade med mandeln. Det blev en enkel soppa av potatis och lök och speciellt en mojo av tomater med mandel eller som den var känd: "mojo de Paca Navarro", som de åt med gofio knådad med vatten.
Den nämnda damen, Francisca Navarro, hade fortfarande detta antika recept i slutet av förra århundradet när hon var 80 år som sa att hon hade lärt sig av sin mamma som i sin tur lärt sig av "moster Francisca Påerez, som var min mammas moster för långt mer än hundra år sedan" försäkrade hon. Hon kallade den enbart för mojo, men de som kände henne kallar den "Paca Navarros mojo" framför allt de kvinnor vilka hon betalade för att de skulle följa med henne och plocka mandel.
