Från och med vårens ankomst blir Gran Canarias 1.500 kvadratkilometer en enda fest. Och det är ingen metafor.
Ön som är indelad i 21 kommuner som i sin tur är indelade i byar, stadsdelar och lantgårdar, hittar tusentals motiv för att fira något, när man väl kommit underfund med att det inte precis är klimatet som dödar glädjen.
Det är bara att följa spåren av en raket för att förstå att just där är det någon som har kul. Förena dig. Köp en stråhatt i någon kiosk, köp något ätbart i en annan och införliva dig i festligheterna. Glöm allvaret för en stund.
Behöver du en ursäkt för att deltaga? Det behövs inte. Hitta på vad som helst. Men det finns faktiskt flera orsaker för att sommaren på Gran Canaria går i musikens och dansens tecken. Dels är det helgon- och namnsdagslistan. Alla helgon och madonnor som på Gran Canaria firas med stor glöd sedan sekler mottar offergåvor från hundratals människor iklädda typiska dräkter från öarna. Pilgrimerna balanserar sina stora korgar fyllda med produkter från bygden och från havet, medan timples och gitarrer står för musiken.
Den viktigaste religiösa högtiden står Pinjemadonnan för den 8 september i Teror. I en omgivning av kanariska balkonger, lagerbärsträd och hundraåriga brödgranar, lägger tusentals personer sina offergåvor för madonnans fötter. Gåvorna kommer på stora vagnar omgivna av festklädda människor och folklore. Dessa dagar kommer nattetid en våg av pilgrimer vandrande från alla Gran Canarias hörn till byn. Några för att infria löften till madonnan, andra endast för nöjes skull.
Den andra orsaken kan vara att öns ljus lockar den mest trögtänkte. Folkfester, idrottstävlingar, soldans, filmfestivaler utomhus och konserter med traditionell musik blandas till en cocktail och läggs till festdagarna. Månader av festligheter på en ö som kan roa sig själv. Och detta är inte heller någon metafor.
Hur kan man annars förklara hur det kan vara så roligt att vältra sig i lera som man gör i Santa Brigida? Hur kan det vara så roligt se hela byn hälla litervis med vatten på varandra med hinkar eller vad man har till hands, som man gör i Telde? Har du inte heller varit med vid festligheterna som fiskarna håller till ära för sin skyddsmadonna Carmen?
Festligheter av detta slag finns det många, utspridda över hela ön. Men det finns mer. För det finns en tredje orsak. På ett eller annat sätt identifierar öborna flera av dessa festligheter med seder och bruk från urinvånarna. Den mest kända av alla dessa gamla traditionella fester är La Rama, som äger rum i Agaete. Under natten går alla upp i bergen och plockar stora grenar och vandrar sedan under dagen ner mot havet tillsammans med flera musikkårer.
Väl nere vid kusten slår man på havet med grenarna i en modern tolkning av vad man tror var förfädernas bön om regn.
Från dessa förspanska traditioner kan man också räkna El Charco, en festlighet som endast firas i La Aldea de San Nicolás. Den 11 september varje år inväntar hundratals människor, försedda med korgar, utropet ”ya” och naturligtvis uppskjutandet av en raket, för att slänga sig i en stor vattenpöl belägen på en vacker stenig strand, där de för hand ska fånga den slingriga multefisken. En överraskande tilldragelse. Lika överraskande som en ö man vet inte varför, men lite för klimatet, lite för dess invånare men alltid för dess glädje. På Gran Canaria skulle det kunna vara möjligt, om besökaren är beredd, att hoppa från fest till fest under månader utan att knappast nudda marken.
