Kanske är det sant att ett fint klimat aktiverar dolda kreativa talanger hos människorna. Eller är det så att artrikedomen har utformats här tack vare alla resenärer som ankrat på ön och kommit med musik som vi aldrig hört förut. Hur som helst på Gran Canaria finns ett märkligt murbruk av artistiska stilar. Några från våra egna led och andra som kommit långt bort ifrån. Toner och melodier från alla håll, som kom flygande och satte sig i huvudet på skulptörer, konstnärer och arkitekter på ön, under ett sekel och sedan under ett till. Så har det varit, åtminstone tills nu.
Arkitekterna
Nästan alla monument som man ser på Gran Canaria är av senare datum än den spanska erövringen av ön, trots att man fortfarande bevarar det värdefulla spåret av urinvånarnas kultur. Den första arkitektoniska stilen som gick iland på Gran Canaria är den gotiska, på 1400-talet. Det klaraste exemplet reser sig över huvudstadens marina fasad, på katedralen, som har dominerat bukten under generationer och fortfarande svävar över den historiska stadsdelen. Ett imponerande verk för en ö i havet, speciellt som vi framför allt håller oss till epoken när den började byggas.
![[] Vista de la Plaza Santa Ana y Catedral de Canarias](http://www.grancanaria.com/turismo/fileadmin/user_upload/_imported/GranCanaria_catedral_15.jpg "[Translate to Sueco:] Vista de la Plaza Santa Ana y Catedral de Canarias")
Man kan finna spår av andra stilar i den religiösa arkitekturen. Från gótico-mudéjares på 1500-talet, i kyrkan San Juan Bautista i Telde, till stilarna från den gyllene epoken för barrocken, från 1600- och 1700-talen, som i sin tur blandades med arkitektur som bar den moriska prägeln. Kyrkorna Santo Domingo och San Telmo, i Las Palmas de Gran Canaria, är bra exempel.
Öns arkitektur gick in i 1800-talet med nya vindar som till en del lanserades av den liberala tanken och till en del av aristokratin. Det var ofta uttryck av klass-stolthet som bland annat reflekteras i Gabinete Literario, i huvudstaden, där man också kan se modernistiska byggnader som inledde det 20:e seklet och gav färg åt staden. Senare, när tiden för den ordnade rationalismen kom, finner man i Las Palmas de Gran Canaria Miguel Martín Fernández de la Torre, arkitekten till Parador de Tejeda, i öns bergsområde, och byggnaden Cabildo Insular, bland andra verk som förfinade stadens gator med sina raka linjer.
Vid slutet av 1900-talet kokade staden av avantgarde projekt, som omedelbart blev till nya ikoner. Verk som interiören av Centro Atlántico de Arte Moderno, av Sáenz de Oiza, Auditoriet Alfredo Kraus, av Tusquets eller tornet Woermann, av Iñaki Ábalos och Juan Herreros. De är Las Palmas de Gran Canarias nya symboler, en färgrik och levande stad. Och som en bra hamnstad, är den välvilligt inställd till och anstränger sig för att lyssna till vindar som ger nya infallsvinklar.
Bildhuggarna
Kyrkan San Juan i Telde måste nämnas i detta sammanhang. Den centrala referensen för att analysera den kanariska bildhuggarkonsten mellan seklerna XVI och XVIII, är alltid bundet till religiösa byggnader. Det finns värdefulla verk i många kyrkor. Viktiga verk är importerade från Amerika. Vid denna tidpunkt dominerade barocken och inskeppningen från Spanskamerika var den mest framträdande. Det var José Luján Pérez (1756-1815) snidare av helgonbilder, som inspirerade en lång rad av lokala förmågor som gör att bildhuggarkonsten bredde ut sig på ön. Konstskolan som fick namn efter honom tar många år senare upp en ny egen och olik väg runt den kanariska identiteten, med bland annat verk av Plácido Fleitas. Styrkan i traditionen fortsätter att växa med arbeten över abstrakta koncept och industrimaterial av Tony Gallardo, som öppnar ett nytt fönster på 60-talet. En dörr som sammanfogar arbeten av samtida konstnärer såsom Martín Chirino, som byter det abstrakta verket mot allmänna skulpturer och innesluter den marina delen av staden med Lady Harimaguada.
Konstnärerna
Är man intresserad av målningar från 14- och 1500-talet är man absolut intresserad av ett besök till den lilla kyrkan Ermita de las Nieves, i Agaete, som bevarar värdefulla flamska verk. Det är också intressant att se kyrkan San Juan Bautista i Arucas, på norra sidan och dess Madonna Guadalupe.
När vi gör ett hopp till 1900-talet får vi det bästa exemplet på ö-symbolismen genom konstnären Néstor de la Torre. Största delen av hans verk finns på hans museum.
Några år senare gör Escuela Luján Pérez ett annat kreativt språng och tar emot konstnärer som Jorge Oramas, Santiago Santana och Felo Monzón, som tillsammans med Lola Massieu medverkar i stiftelsen Ladac. Ytterligare några år senare får vi ett brett utbud av artister influerade av abstraktion och eklekticism, där man använder mängder av nya material. Den abstrakta skolan triumferar med referenser till det kanariska området som också ger sig till känna utanför öarna. Här återfinns verk av ett stort antal kanariska konstnärer, bland vilka kan framhållas Manolo Millares.
