Den populäraste festligheten i Artenara är hyllingsfesten för Jungfrun i Grottan (Virgen de La Cuevita) som drar till sig trogna församlingsbor och festdeltagare från öns alla kommuner. Festligheterna inleds den 15 augusti då Jungfrun bärs ut från grottan och bärs ned till församlingskyrkan där veckans alla gudstjänster hålls, samt diverse folkloristiska och sportsliga inslag. Jungfrun är skyddshelgon för cykelsporten därför har man under festligheterna även ett cykellopp som går från Las Palmas de Gran Canaria till Artenara.
En av de främsta inslagen under festveckan är Offerfesten till Jungfrun där ett flertal musikgrupper deltar med sina folkdräkter, sånger och danser. Jungfrun i Grottan är nämligen skyddshelgon även för alla kanariska folkmusikgrupper. Senare på kvällen återvänder Jungfrun till kapellet i grottan under stora festligheter, med fyrverkerier och stora eldar.
Det finns fler fester att besöka i Artenara. San Matías festen i februari, nattprocessionen med Corazón de Jesús helgonet i juni, Kristusfesten 14 september, Candelariafesten den andra söndagen i oktober. San Isidro festen, den 15 maj, är en skördefest med jordbrukarnas egen folkfest med folkmusikgrupper. Under påskveckan firas den populära Judasbränningen.
I Artenara trakten fanns många av de kanariska urinvånarnas boplatser. Dessa bosättningar låg främst i Acusa, Artenara och Tirma. Efter erövringen av Gran Canaria överlevde den kanariska rasen ytterligare ett sekel i Artenara, tack vare den oländiga terrängen, för att sedan blandas upp med den spanska och portugisiska befolkningen som bosatt sig i området. Liksom i andra områden på ön delades landområdena upp bland den nya befolkningen.
De nya bosättarna ägnade sig, liksom urinvånarna hade gjort, åt djuruppfödning samt jordbruk för självhushållning, främst odling av spannmål.
Kyrkans närvaro i Artenara härrör från 1600-talet, då man började med missionerande verksamhet och behövde en plats för att hålla gudstjänst.
Av samma anledning byggdes Candelaria kapellet i Acusa och Rosario kapellet, som sedemera uppkallades efter San Matías, i Artenara, vilka lydde under Gáldars församlingskyrka. San Matías kyrkan blev en egen församling 1839.
Befolkningen, jordbrukare och boskapsskötare, bosatte sig i närheten av kapellen, på så vis uppstod Acusa och Artenara. I början av 1600-talet utnämndes den förste kunglige borgmästaren, Antonio González del Río, för båda samhällena. 1734 blev Artenara en självständig kommun.
Befolkningstillväxten var långsamt, då inflyttningen var låg eftersom den största delen av öns arbetskraft slukades av sockerrörsindustrin. Men under slutet av 1500-talet förändrades denna situation, och det skedde en kraftig befolkningstillväxt.
Under 1900-talet sker en stor utflyttning från landsbygden till städerna, av socioekonomiska skäl och på grund av platsens egna begränsningar.
Artenara kommun ligger i den nordvästliga centrala delen av Gran Canaria och har en yta på 66,69 kvadratkilometer. Det är ett litet samhälle i öns centrala bergstrakter på en höjd av 1270 meter över havet.
Artenara är till största delen en inlandskommun, men en liten del av dess yta når till havet. Landskapet består av mycket branta sluttningar och i de stora skogsområden ligger bergen Los Moriscos, La Mora, Roque García, El Brezo, Altavista (1376 m) och Tamadaba med Pico Bandera (1444 m). Skogsområdena Tamadaba och Tirma är bland de bäst bevarade naturområdena på Gran Canaria, tack vare dess otillgänglighet.
Artenara har öns största krater, Caldera de Tejeda. Dessutom finns här Gran Canarias äldsta geologiska material, och här finns den största andelen grottor som användes som bostäder av urinvånarna.
Artenaras ekonomi grundas fortfarande på jordbruket, främst odling av potatis, majs och frukt. Detta kompletteras med boskapskskötsel av getter och får, vilket främst den äldre delen av befolkningen ägnar sig åt.
