Bland de viktigaste högtiderna i Mogán är då helgonen San Antonio El Chico (den lille) och El Grande (den store) firas. Festen för San Antonio El Chico hålls den 13 juni, vilken är den dagen då kommunens skyddshelgon San Antonio av Padua också firas. Det är en riktig folklorefestival, där flera folkmusikgrupper, både härifrån och från de andra öarna, deltar, samt en romería, en relgiös folkfest där alla deltagare kommer med gåvor i form av t.ex frukt till helgonet. Detta inleder festligheterna som sedan fortsätter hela veckan med ett program fyllt av kulturella aktiviteter. Festligheterna avslutas med processionen genom byn med helgonet San Antonio, samt av den traditionella "Fågelsången".
Festen för San Antonio El Grande hålls den första söndagen i augusti, och har sitt ursprung i ett gemensamt löfte till helgonet efter att byn drabbats av en gräshoppeinvasion och alla odlingar strök med. I Arguineguin och Puerto de Mogán har festen för Jungfrun Carmen stor betydelse, som firas i juli. Jungfrun placeras i en båt som förs längs kusten, och åtföljs av ett stort antal andra båtar som smyckats för det högtidliga tillfället.
De förspanska bosättningarna i Mogáns kommun låg främst i de naturliga terrasserna i ravindalgångarna, samt längs kusten. Det fanns små byar i Venegueradalen, i Mogáns bäcken, där bebyggelsen var talrikare, samt i de närliggande dalgångarna Taurito, Tauro och Puerto Rico. Efter den spanska erövringen började de nya bosättarna att dela upp det nya territoriet med sina respektive vattendrag. Det som idag är Mogáns kommun tillhörde Telde regionen, som sträckte sig ända till den södra delen av La Aldea dalgången. Mogán hade dåliga vattentillgångar och låg långt ifrån de mer bebyggda områdena på ön. Detta gjorde att Mogán med dess dalgångar inte ansågs som attraktiva landområden då ön delades upp, och därför anlades nya bosättningar endast i en del av dalgångarna Tasarte, Veneguera och Mogán.
All bebyggelse försvann från kusten då man var rädd för de återkommande anfallen från piratskepp. Under 1700-talet lydde Mogán juridiskt sett under andra kommuner, som Agüimes, San Bartolomé de Tirajana och Tejeda, vilket gjorde att Mogán inte ännu kunnat skapa någon egen identitet. Dessutom uppstod en konflikt under 1600-talet mellan jordbrukarna och boskapsskötarna om hur marken skulle användas, vilket också försvårade Mogáns ekonomiska utveckling.
1815 lyckades Mogán bli en egen församling, genom biskop Verdugos försorg, vilket ledde till att Mogán även blev en egen kommun. Mot slutet av 1800-talet drabbades Mogán av en kris, liksom hela ön, orsakad av jordbrukets förluster, det ojämlika skattetrycket, bristen på kontroll i den lokala förvaltningen samt jordbrukarnas oförmåga att betala sina skulder till lokala utlånare. Men denna situation förändrades och det blev en förbättring då ett engelskt bolag för första gången införde odling av tomater och bananer, med nya odlingsmetoder, vilket blev ett lyft för ekonomin under 1900-talet.
Mogán ligger på den sydvästliga delen av Gran Canaria, 93 kilometer från öns huvudstad. Komunens yta är 172,44 kvadratkilometer, vilket betyder att det är den andra största kommunen på ön. Mogán ligger 22 meter över havet, men i dess inland finns högre höjder som berget, Montaña de Sándara (1583 meter).
Österut gränsar kommunen mot San Bartolomé de Tirajana, längs med ravindalen Arguineguin, från och med Soria dammen. Norrut gränsar Mogán mot Tejeda, och gränsen går sedan västerut mot La Aldea, längs med ravindalen Los Secos. Mogán har en klippig kust men vid dalgångarnas mynningar ligger flera badstränder.
Det är ett område från den äldsta vulkaniska perioden bestående av basaltsten. Mogáns topografi består av vidstäckta sluttningar som varvas med djupa dalgångar, som sträcker sig från öns inland och ända till havet. De mest storslagna och natursköna är ravindalgångarna Veneguera och Mogán, där kommunens huvudstad ligger.
Mogán har ett mycket solrikt klimat, vilket gör att inlandet är väldigt torrt. Detta klimat vid kusten utgör de perfekta förutsättningarna för att ta emot reumatiker, eller liknande, enligt Världshälsoorganisationen (WHO). Kusten är regnfattig, men i inlandet kan man på de högre höjderna, vintertid, se bäckar och små vattenfall. Mogán har tack vare det öns största damm, Presa de Soria.
Dess vegetation består till största delen av cardón och tabaiba, endemiska växter på ön, men i inlander finner man även gröna bergssluttningar med stora ytor täckta med kanarisk pinjeskog, palmlunder och fruktträd.
Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, baserades Mogáns ekonomi på jordbruk som kompletterades med andra aktiviteter som boskapsskötsel, skogsbruk och koschenillsköldlusen. Det var en sluten ekonomi som endast var till för att klara uppehället.
Under 1900-talet bildar fisket och jordbruket grunden för kommunens ekonomi, kompletterad med turistrelaterade aktiviteter på södra delen av ön. De bördiga jordarna i Mogán lämpar sig även för odlingar av tropiska frukter som avokado, mango, papaya, guava och cherimoya. I Veneguera området odlas dessa frukter till stor del, istället för de traditionella exportprodukterna (tomat och banan).
I Puerto de Mogán utgör fisket den främsta ekonomiska aktiviteten, som förser restaurangerna i området med färsk fisk. Här kan man fånga marlin, haj och tonfisk.
Den nyaste ekonomiska aktiviteten i Mogán är turistnäringen med ett stort utbud av serviceinrättningar. Här finns ett väl utbyggt nät av hotell, lägenheter i olika kategorier, affärscentra, badstränder, marinor och ett stort utbud av nöjen, vilket gjort Mogán till en av de kommuner med flest hotell- och restaurangrörelser.
