Byn Valleseco har bevarat den gamla känslan av gammal jordbruksbygd, såsom det var för flera sekel sedan. En av de populäraste festligheterna är Äppelfesten, för att hylla Vår Fru Encarnación. Den firas första söndagen i oktober och bönderna tackar för sin skörd genom att skänka helgonet en gåva av jordbruksprodukter.
En annan populär festlighet är San Vicente Ferrer, som firas femtio dagar efter måndagen i påskveckan, eftersom det var den dagen helgonet fördes från kyrkan i Teror till kyrkan i Valleseco, där den fick sin fasta plats.
Andra fester som firas runt om i Vallseco kommun är San Luis Gonzaga (i Valsendero) i slutet av juni, Vår Fru Carmen festen (Zumacal) i juli, Santa Rosa de Lima festen (Lanzarote) i augusti, Santa Rita de Cassia festen (Madrelagua) också i juli och San José festen (i Valleseco by) i mars.
Kommunens historia börjar i slutet av 1500-talet, då man började dela ut landområden i de inre delarna av ön till människor som inte var bosatta i kommunen, men som ägde stora marker vid kusten där man odlade sockerrör.
Dessa odlingar krävde mycket bevattning, samt trä för raffineringen av sockret i sockerbruken. Därför lade dessa ägare beslag på dessa jordegendomar i inlandet, med gott om skog och vatten. De skapade på så vis en infrastruktur för att kanalisera vattnet som har överlevt till våra dagar.
Enligt Boken om Utdelningen av Marken, kom denna utdelning främst till fördel för Förvaltningen "Mayordomía del Pino" i Teror, under Carlos III (1767), som betalning för dess böner, och familjer såsom Troya, ursprungligen från Sevilla och som kom i samband med erövringen.
Men det var inte markägarna som arbetade jorden, utan folk från inlandet som slog sig ned i området och som fick behålla halva skörden som betalning för att de brukade jorden. Dessa var de första invånarna i Valleseco, som var med och skrev dess tidiga historia. Till en början tillhörde Valleseco Terors kommun, men blev så småningom en självständig kommun.
Redan 1842 blev Vellseco en egen kommun (vilket gör den till den yngsta av alla kanariska kommuner). Detta gjordes för att byn var så utbredd, med dåliga kommunikationer, att det ansågs lättare med en egen församling och egen kommun.
Mot slutet av 1800-talet drabbades Valleseco av svåra tider, då överlevnaden hängde på jordens välvilja. Jordbruket och uppfödningen av några enstaka djur gav försörjning till familjerna. Det var svåra tider som krävde en stor dos av uppoffring och uppfinningsrikedom för att klara sig. Många emigrerade till andra länder för att få ett bättre liv, främst till Kuba, och senare även till Venezuela.
Valleseco ligger i Gran Canarias inland, på den norra delen av ön, på en höjd av 1000 meter över havet. Denna lilla by, med en yta på knappt 22 kvadratkilometer, ligger ungefär 7 kilometer från grannbyn Teror.
Den ligger mitt i ett landskap med branta berg, som bildar två djupa ravindalar, Barranco de Madrelagua och Barranco de la Virgen, med en mellanliggande dal som är lite torrare, vilken paradoxalt nog har gett namn till hela kommunen (Valleseco=torr dal).
Trots sitt namn är Valleseco en fuktig trakt som från början var en del av den stora lagerträdsskogen som täckte hela kommunen, samt Teror, Firgas och Moya, bland annat.
Kommunen utmärker sig för sin livliga grönska. Det är till och med så att 80 % av området består av naturskyddsområden. Här finns stora naturvärden, bland annat i form av riklig förekomst av naturtypen "monteverde", speciellt i de klippigaste och mest otillgängliga områdena.
Valleseco har både stora naturvärden och även det typiska jordbrukslandskapen man finner i det norra inlandet. Den bördiga jorden och det fuktiga klimatet gör att det finns ett livaktigt jordbruk och boskapshållning, vilket gör att det finns goda tillgångar på frukt, grönsaker, potatis och ostar.
Valleseco är dessutom Gran Canarias kommun med högsta andelen nederbörd, varför man kan förstå att vattnet varit dess främsta rikedom. Kommunen har en väl utbyggd infrastruktur, som härstammar från 1800-talet, för att utvinna och transportera vattnet till odlingarna i området och till det bördiga kustnära låglandet.
