Det finns flera festligheter i Guía som är intressanta ur ett turistperspektiv, men de tre viktigaste är de som följer här.
En av de populäraste festligheterna är den välkända Ostfesten, vilken firas i både i Guía och Montaña Alta, från slutet av april till början av maj. Meningen med festen är att informera om kommunens mest kända produkt: osten, Queso de Flor de Guía. Under festligheterna anordnas folklorefestivaler, uppvisningar i lokala idrottsgrenar, avsmakningar av lokala produkter, traditionell mat, etc.
Mariafesten är den med djupast förankring i bygden. Den firas den tredje helgen i september ända sedan 1811, då byns förfäder lovade att hylla Jungfrun varje år för att tacka henne för att hon hade hört deras böner och gjort slut på en farsot med gräshoppor som härjade på byns fält.
Festdeltagare från alla byns olika bostadsområden och från bergsområdena går i procession till kyrkan för att lägga sina kvistar framför Jungfrun. Under processionen spelar deltagarna på trummor och blåser i snäckor. Mariafesten avslutas med en folkfest med stor lokal tradition.
Under de första dagarna i agusti firas i Guía en annan Jungfrufest, för att hylla byns skyddshelgon, Vår Fru av Guía. Det är främst en religiös högtid, med Skyddshelgonets dag, gudstjänst, procession men viktiga programpunkter är även tävlingen eller loppet (carrera de cintas) och paraden med dekorerade vagnar (batalla de flores).
Andra evenemang värda att omnämnas är Gitarrfestivalen (juni-juli), Folklorefestivalen (firas under de första veckorna i agusti, i samband med skyddshelgonets högtid) och de internationella dagarna för domare (firas vanligtvis under april månad).
Efter erövringen av Gran Canaria 1483, började fördelningen av marken. Herr Sancho de Vargas y Machuca tilldelades en ås mellan dalgångarna las Garzas och Guía.
Guías historia börjar då Herr Sancho bestämmer sig för att anlägga en kyrka till Santa María de Guías ära, vars byggnation avslutas 1509. I samband med det uppstår Guía som by.
År 1526 blir Guía en självständig kommun, skild från Gáldar, vilket galdarborna inte såg med blida ögon. Guías första borgmästare var Fernando Alonso de la Guardia.
I slutet av 1600-talet delas byn i två delar , kring de två kyrkorna, kring kapellet San Roque och den andra kring församlingen Santa María de Guía.
Under 1700-talet uppnår Guía en ansenlig ekonomisk, samhällelig och kulturell nivå, vilket leder till en kraftig befolkningsökning.
Santa María de Guía tillhör det geografiska område som räknas som norra Gran Canaria. Österut gränsar Guía mot Moya kommun, västerut mot Gáldar med berget Guía-Gáldar som gränsmarkering, och söderut finner man området kring kratern, Caldera de Los Pinos, som också ligger i Gáldar.
Kommunen, som har en triangelformad yta, mäter 42,59 kvadratkilometer, och ligger på 180 meters höjd.
Det är kommun med en klippig kuststräcka, där erosionen har format dess klippiga siluett och branta stup. Guías naturomgivningar utgörs av en mängd olika ekosystem, miljöer och naturscenerier. Dessa unika förhållanden har gjort att många av dess naturomgivningar berörs av den kanariska lagen om naturskyddsområden. Här finns naturskyddsområdena Reserva Natural Especial del Brezal, Parque Rural de Doramas, naturmonumentet Montañón Negro och det skyddade landskapet kring centralmassivet las Cumbres, områden som delas mellan de närliggande kommunerna.
Under 1900-talet har jordbruket legat till grund för Guías ekonomi. Vid kusten odlades främst bananer, i inlandet och i bergstrakterna främst traditionell odling för att bedriva boskapsskötsel.
Kommunen utmärker sig även för att vara vattenrikt, med ett flertal brunnar, dammanläggningar och vattenbassänger.
Mot slutet av 1900-talet genomgår kommunen dock en nedgång, som endast kan förstås i ett helhetsperspektiv mot bakgrund av turismens uppgång på ön. Vid den här tiden börjar man bredda jordbruksekonomin, med ett uppsving av grönsaks- och fruktodlingar, vilket leder till att Guía blir en av de största jordbruksproducenterna på ön, med inriktning på odling av bananer och tomater i växthus.
