Den 13 december firas kommunens skyddshelgon Santa Lucía, en fest som är av stort turismvärde, och är både en religiös högtid och en folklig festlighet.
I denna blandning av fest och tradition finns programpunkter som t.ex den religiösa processionen med helgonbilden Santa Lucía den 13 december, kröningen av Lucian, både den kanariska och den svenska, samt Jordbruksfesten nästföljande söndag.
Under Jordbruksfesten hyllas Jungfrun Rosario. Det är den festdagen som drar till sig flest besökare. Det är en folkfest med människor klädda i folkdräkter med svart hatt, espadrillos, kanarisk kniv, kalabass flaska fylld med Mejunje (lokala drycken), vin, rom eller vatten och lokala specialiteter som getost, kallskuret fläskkött, småkakor, gofio och friterade sardiner.
Under festdagen går ett festtåg med vagnar dragna av traktorer eller boskap genom byn, varifrån besökarna bjuds på dessa delikatesser.
I Vecindario firas den 24 oktober festen till helgonet San Rafaels ära. Det är den lokala huvudfestligheten och en av programpunkterna är en traditionell boskapsutställning.
Efter att ön erövrats i sin helhet, fick Tomás Rodríguez de Palencia markerna och vattentillgångarna i denna trakt som tack för sina tjänster till det spanska kungahuset.
De utdelade landområdena användes till en början för sockerrörsodlingar, liksom på nästan hela den sydöstra delen av ön. En produkt avsedd för utrikesmarknaden, speciellt efterfrågad på den amerikanska och nordeuropeiska marknaden. I trakten anlades ett sockerbruk med namnet " Det röda sockerbruket i Tirajana", vilket utgjorde den första jordbruksindustriella anläggningen i trakten.
Sockerodlingen hade en framstående roll, men även odlingen av spannmål (vete, korn och råg) var en viktig del i Santa Lucías ekonomi från 1500-talet fram till 1700-talet, då dessa utgjorde baslivsmedeln i den gamla regimens samhälle (Antiguo Régimen). Alla markägare använde en del av sina ägor för att odla spannmål. På storgodset Tirajana odlades till största delen sockerrör, men det fanns även små jordlotter där man odlade spannmål, troligtvis som baslivsmedel för det stora antalet arbetare.
Andra viktiga odlingar i Santa Lucía var fruktträd och plamträden för att använda palmbladen. På 1500-talet blev vinodlingarna ekonomiskt viktiga, och det var även då olivträden introducerades. Olivträd som numera räknas som inhemska arter, och därför unika i sin art, de är mycket kända på ön och kallas Santa Lucía oliver.
År 1815 bildades kommunen Santa Lucía, ett år efter att en församling bildats med det namnet.
Santa Lucía, kommunens huvudort, ligger på 680 meters höjd över havet, och på ett avstånd av 51 kilometer från huvudstaden, Las Palmas de Gran Canaria. Kommunen har en sammanlagd yta av 61,55 kvadratkilometer, och är kilformad till ytan, med spetsen uppe vid öns centralmassiv vid la Sepultura del Gigante, och med de andra uddarna vid Gran Canarias sydöstra kust (Pozo Izquierdo och Bahía de Formas).
Genom historien har kommunen alltid varit indelad i två helt skilda områden: inlandet med huvudorten Santa Lucía, och kusten med tre huvudorter (Vecindario, Sardina del Sur och El Doctoral).
Inlandet är främst ett jordbruksområde som liknar en oas längs bergsidorna på Tirajana kratern, med lantbebyggelse (El Ingenio, Rosiana, La Sorrueda, etc.) , vackra palmdungar och jordbruksodlingar.
Inlandet har varit bebott sedan urminnes tider, och man har funnit gott om förspanska lämningar i trakten vilka visar att de sista episoderna i Gran Canarias erövringsprocess skedde här.
På väg mot kusten ser man en klippa som sticker ut, Ansite, en fästning där urinvånarna kämpade sitt sista slag mot de kastiljanska trupperna. I detta område med raviner, klippor och stup kan besökaren få en känsla av hur det var under den tiden, tack vare landskapets storslagenhet och dess orördhet.
Ända fram till 1800-talet var Santa Lucía helt och hållet en jordbrukskommun. Arbetarna kallades "medianeros", men i början av 1900-talet skedde stora förändringar i den lokala ekonomin. Företagsamma människor insåg att sydöstliga Gran Canaria med sitt goda klimat, billiga marker och stora slätter var utmärkt lämpat för odling av tomater. De nya markägarna plöjde upp ny mark och förberedde marken för odling i storproduktion. Lagerlokaler byggdes och, framförallt, anlades nya brunnar.
Den kustnära marken som förr varit ofruktbar, började odlas upp mycket intensivt, och skapade tusentals nya arbetstillfällen: arrendatorer och daglönare hankade sig fram på minimala löner och levde under hårda villkor. Från och med 1960 involverades även Santa Lucía i turismen som sökte sig till den södra delen av ön, då många som arbetade inom bygg- och hotellbranschen flyttade till kommunen.
I dagsläget är Santa Lucía kommun Kanarieöarnas största tomat exportör, vilket ger en aning tomatodlingens betydelse för den sociala sammanhållningen.
Den delen av kommunen som ligger vid kusten har en stor ekonomisk tillväxt tack vare den komersiella aktiviteten i området: El Doctoral, Sardina del Sur, och framförallt, Vecindario. är alla ekonomiska centran för hela den sydöstra delen av ön.
