Om man tar med sig en kanarier med förbundna ögon till kvarteren i San Cristóbal vet han snart var han är. Lukten av färsk fisk är typisk och den blandas med det ihåliga ljudet av de runda stenarna som kolliderar med varandra när de släpas fram och tillbaka av tidvattnet.
Det gör detsamma om besökaren är en utsocknes person eller en öbo. Denna lilla vrå ger ett speciellt minne. Och trots de hinder som ibland gör att man inte ser verkligheten kommer man här att ha möjlighet att uppleva en äkta vara. Om man alltså har sina fem sinnen vakna ser man fortet San Pedro vid strandkanten ovanpå en formation av stenar som utgör en naturlig bakgrund. Fortet pryder kusten, horisonten eller båda samtidigt, beroende på varifrån man tittar.
Stadsdelen består av en grupp hus mer eller mindre lika endast några meter från havet. En strandpromenad, en hamn från 1980 och vänliga människor. Detta är San Cristóbal, som redan är 150 år. Man andas frid. Man känner havsbrisen. Och man kan få en härlig middag på någon av de restauranger som finns i dessa speciella kvarter.
Fiskarna, som fortfarande finns här, är de som bäst känner till kusten. De visar gamla bilder på byn och är de personer som det ofta är lättast att få kontakt med. De berättar om när de slängde ut Chinchorro som är ett sätt att fiska på och som numera är förbjudet. De berättar också om “alga de millo”, som vetenskapsmännen kallar <em>Sargassum vulgare</em>, som fanns i överflöd här och vid Canteras-stranden. Hur man åt den på samma sätt som den vita krabban och musslorna som man fångade vid klipporna men som idag är nästan slut och med vilka man tillagade en paella så smaklig som man dessvärre inte haft möjlighet att äta sedan dess.
Grannarna berättar om hur fiskmåsarna formade ett moln över båtarna som kom in när de rensade fisken vilket aviserade att fångsten varit god. Av fiskmåsarnas molns storlek kunde man avläsa båtens fångstlycka.
Bilden av idag är avvikande, även om platsen är fin. Fiskarna menar att den inte längre är vad den var för alla marina arter och för dess invånare. Att gå ner till stranden barfota för att plocka olika snäckdjur är inte detsamma som att fiska ute på havet som numera är det vanliga.
Trots detta förser fiskarna Idag de bästa fiskaffärerna på ön. Och de anspråkslösa och färggranna båtarna finns kvar och ger liv åt en plats som alltid varit ett strategiskt område i stan. För mycket länge sedan fungerade de som försvarsposition. Som prov finns tornet San Pedro kvar, deklarerat historiskt konstmonument 1922, mest känt som Castillo de San Cristóbal.
San Cristóbal fortsätter senare att vara en referenspunkt i huvudstaden, men numera är den det för fisket. I dag sticker den ut för sin pittoreska framtonong, traditionell och enkel.
Stadsdelen behåller känslan från förr. En hemtrevlig bild av en punkt längs Las Palmas de Gran Canarias kust. Något avlägsen men som inbjuder till ett besök. En plats utan gränser för att stanna upp en stund, för att andas, för att njuta av en vacker soluppgång.
På GC-1, från Las Palmas de Gran Canaria mot syd måste man svänga av mot San José och byta färdriktning för att svänga in på en liten väg till höger strax efter de första husen i San Cristóbal. Om man färdas på GC-1 mot Las Palmas svänger man av på samma ställe, men naturligtvis utan att behöva byta färdriktning.
Ett bra sätt att ta sig dit är med cykel. Cykelbanan går längs hela promenaden längs havet och är en oförglömlig tur.
