Jess Velardo

Jess arbetar som psykolog med barn och ungdomar på en vårdcentral i Las Palmas de Gran Canaria. Hon kommer ursprungligen från Madrid, men förra året beslöt sig Jess för att lyssna på sin intuition och flytta till Gran Canaria och inleda en ny fas. På ön har hon funnit lugn, ro och framför allt inspiration.

Egentligen var det lite av intuition. Jag var fyra månader från att avsluta min praktiktjänstgöring i Valladolid, jag ville ha en förändring och under ett samtal i Madrid fick jag höra: "På Kanarieöarna är det gott att leva och dessutom är det fint väder och det finns möjlighet till arbete". Och i det ögonblicket sa jag: "Jag tror att jag ska åka till Kanarieöarna!". Och så blev det, även om jag inte visste något om öarna.

Ett kort tag efter det samtalet dök möjligheten till arbete upp på Gran Canaria. Allt fick mig att känna att jag var tvungen att åka, såväl på arbetet – mina arbetskamrater, personerna som hade varit handledare för mig under praktiken – som privat – min familj, mina vänner; alla tyckte att det var en bra idé. Jag också, så jag flyttade.

Mycket skulle jag säga. Ön har varit mycket inspirerande för mig. Att komma till en helt okänd plats för mig, utan att någon väntade på mig här, var verkligen som ett äventyr i blindo. Och att jag var här, beslutsamt, och kunde lösa olika problem jag hade på vägen, var en rätt cool erfarenhet, en öppning för att upptäcka nya saker. Jag fick också lust att utforska nya hobbies, som jag tidigare inte hade kunnat, oavsett vad det var. Det har verkligen varit lärorikt.

Det har varit en mycket stor förändring: från att ha gjort min praktik till att vara legitimerad psykolog. Och också att se mig själv här första gången, ensam men utan att känna mig ensam. Det var en av de största lärdomarna. Att komma till ön utan att känna någon och känna mig bra; känna att min familj och vänner egentligen var lika nära, så att säga. Och att jag kunde lita på människor.

Ja, efter att ha varit här två veckor kom också en kompis som gjorde praktiken samtidigt som mig och som jag bodde tillsammans med några månader i Valladolid. Hon var också klar med praktiken och visste inte heller riktigt vad hon skulle göra. Hon kom att tänka på Gran Canaria. Hon frågade mig hur det var här. Jag sa: «Kom hit!».

Vi har utforskat ön tillsammans, vi håller på än! Det har varit kul att upptäcka alla nya och annorlunda hörn, så många olika människor. Jag har känt mig mycket inspirerad på ön och jag tror att detta har hjälpt mig att lära känna folk, höra nya berättelser. Som sagt, jag jobbar som psykolog så jag hör berättelser hela tiden.

Jag bor i Triana. Innan jag kom hit kollade jag Google Maps för att se vilka områden som fanns och få en bild av Gran Canaria. Så redan med Google Maps kunde jag vandra omkring här. När jag såg gatornas branta sluttningar tänkte jag: "Herregud! Vad coolt!". Och jag frågade en vän som tidigare hade bott här i tre år: "Hur är Triana?". Och hon: "Jag tror du kommer att gilla det för det har nåt av en lite bohemisk karaktär".

Så jag kom till ön. Och när jag åkte till Triana kände jag att jag redan hade varit här. Jag älskar också Vegueta; mellan Vegueta och Triana är det underbart.

Ja, jag kände mig välkommen direkt. Jag kände mig stå i skuld till alla, typ: "Men varför? Varför ger ni mig så mycket?" [skratt]. Det var roligt. Det finns många olika kulturer här också, så till exempel min gamla rumskamrat är från Venezuela och hon kände sig också hemma här. Det är kul att se folk som kommer från andra platser och hur de direkt känner sig hemma på ön.

Inspiration. Jag tror att här finns det något som inspirerar. Det är så det är för människor med ett konstnärligt intresse som jag känner och som har varit på ön. Jag älskar konst, jag målar ibland, ibland också skriver… och att vara här, havet, inspirerar väldigt mycket, framför allt när det gäller skrivandet.

När jag tänker efter slås jag av två. En är El Confital. Jag kommer ihåg en dag när vi tog en promenad och vi kom till en liten plats mellan två klippor där vågorna slog in, en kväll med underbara färger på himlen… En magisk stund! Bilden fastnade inom mig och jag har fortsatt att besöka den platsen.

Jag gillar också mycket den västra delen av ön, området kring Tasartico. Jag rekommenderar det för kontrasterna, för känslan av att plötsligt befinna dig på en annan plats, men samtidigt känna dig som hemma. Du åker bil och reser runt i bergen, och det är som att känna sig vara i USA, med alla de där färgerna, och sedan plötsligt möter du havet. Jag älskar kontraster och på den här ön finns det: kontraster överallt.

Jag är förtjust i att byta platser. Men för att gå ut och äta eller ta en fika tycker jag om det här området, Triana. Även i Vegueta tycker jag om gatan där det är många barer, Mendizábal. På kvällen lite mindre, för då är det mer oväsen. Detta är något jag har upptäckt här: jag tycker om att gå ut på kvällen, att njuta av mitt vin, av mitt te och vara lugn. Att ta vara på den stunden, solnedgången.

Ett annat ställe jag rekommenderar är restaurangen Texeda. Vi gick vandringsleden Roque Nublo i Tejeda och sedan stannade vi där för att äta, efter ett tips som min kompis hade fått. Att äta nåt särskilt gott efter att ha varit ute och vandrat gillar jag mycket. På det här stället varieras menyn mycket, beroende på vad det är för dag, du hittar bara en lista med några rätter och det tycker jag är bra, ibland är det praktiskt att de väljer åt dig. Allt är så välskött och det är ett mycket trevligt ställe. Du kan se bergen och all växtlighet. Det är en väldigt cool plats!

Jag gillade mycket Temudas Fest, en festival för teater, musik och dans. Jag såg till exempel en tjej som spelade clown, det var underbart. Och sedan två dansare som framförde en vertikal dans med selar. Dessa två föreställningar var magiska och dessutom i Vegueta, direkt utanför teatern, jag älskade det!

Inspirerande, i den här övergången från ett skede till ett annat i mitt liv, betydelsefullt och skapande.

Det var svårt! Det finns många perfekta dagar. En perfekt arbetsdag skulle vara att gå upp på morgonen efter en god natts sömn, äta frukost i lugn och ro på min terrass medan jag ser solen gå upp, ta bussen och som inte är full av folk. När jag kommer fram till jobbet hälsar jag på mina arbetskamrater, som dessutom är nåt häftigt för de hälsar alltid på mig med ett leende. Tar en kaffe med dem, kopplar av. Att jag får höra att den första patienten lämnat återbud för att hon eller han nu mår bra och inte längre behöver vår hjälp. Och att ha behandlingar med inspirerande berättelser, att ta emot en patient och som berättar att han/hon hittat nåt nytt i sitt liv som gett inspiration.

En perfekt dag skulle också vara att gå ut och äta med vänner och sedan, på kvällen, antar jag att jag skulle gå till min klättring. Äta middag med min partner eller med någon vän eller båda. Att vara lycklig, hemma, med sina nära och kära... det tycker jag är en underbar stund. Jag tror att detta skulle vara en bra dag. Fram till helgen. När det gäller arbetet skulle jag kunna ändra det mot några andra saker: några extra timmars sömn, till exempel.

Förutom att skriva och måla gör jag improvisationsteater. Jag gjorde det i tre år i Valladolid och nu också här, de senaste sex månaderna. För mig är det som ytterligare en terapi. Å ena sidan det direkta mötet med dina rädslor, din osäkerhet, dina behov. Och å andra sidan att ta emot allt detta.

I improvisationsteatern skapas en magi i gruppen som gör att du integrerar allt det tidigare. Och du till och med lyckas dra nytta av det, så att du i vardagen till och med lättare kan hantera det.

Framför allt improvisationsteater. Min teatergrupp, ImproCanarias, gör en föreställning i Vegueta varje torsdag. Men jag skulle vilja ha kontakt kanske mer med den klassiska teatern, med den vanliga teatern.

Jo, jag gör också klättring. Det är en av de nya sakerna som jag hade lust att prova. Jag började att gå till en klättervägg och jag älskade det. Jag har alltid varit förtjust i att klättra överallt; jag har myror i benen. Och klättring – förutom fysisk träning och adrenalin, de ständiga utmaningarna med sig själv – är en sport som inte är så tävlingsinriktad. Alla försöker hjälpa dig så att du kan fortsätta framåt. Det tycker jag är underbart. Sedan när du kan gå ut i naturen med din egen utrustning och klättra själv, det är något som är häftigt på den här ön, för det är alltid fint väder och du kan utöva din sport ofta.

Nu när jag vet en del, mer eller mindre, har jag börjat klättra i några av bergen, för att få vara i naturen. Egentligen är detta ett av mina mål med klättring.

Egentligen allihop. Men visst, det finns ändå särskilt en, Roque Nublo, även om jag tror att det tar ett par år till. Den platsen var dessutom en av de första jag gjorde en utflykt till på ön, det är väldigt speciellt där. Jag fick höra att det finns människor som har klättrat upp för det, så det vill jag också göra!

Jag kan nog inte svara på den frågan idag! Från början skulle jag stanna i två månader, under en övergångsperiod, och sen sa jag till mig själv: "Men om jag kommer för att arbeta?". Och sedan tänkte jag "Ett år!".

Men det finns nåt på den här ön som fångar en, jag känner mig lugnare i min vardag. Jag vet inte om det bara är just nu, men det finns en känsla av lugn, av rofylldhet, även när det är fullsatt i bussen [skratt]. Ja, det är som en känsla av stort lugn. Så jag vet inte om jag skulle kunna klara av turbulensen i en större stad igen, förmodligen inte. Jag tror också att jag behöver ha havet nära, det är viktigt. Det är något från ön jag behöver, och kommer att behöva, var jag än bor.