I Moya kan man inte använda uttrycket "så grön är min dal", därför att landskapet är mycket kuperat, men jorden luktar ändå grönt av allt det gröna från den lummiga naturliga vegetationen, i gårdar med bananodlingar och från grönskan av deras odlingar av potatis och majs.
Några av dess skogar med eukalyptus visar det mänskliga arbete som ligger bakom, de odlades för att få käppar för att stödja den tunga bananstocken medan den fortfarande hänger kvar på trädet. Mellan de olika bananträden,( de inhemska från ön och atlantområdet) och de från motpolen (den australiensiska som anpassar sig mycket snabbt) finns det på marken en stor variation av svampar, några ätbara och andra man bara ska beskåda, och i bägge fallen kan man glädja sig åt at fotografera dem, de ger de ett magisk liv till en omgivning som inbjuder till vandringar.
Vi befinner oss på öns norra sida där människorna är sötsugna, de var förr om åren intresserade av att tillverka bakverk och en del kvinnor specialiserade sig på att baka och servera sina grannar… utan att behöva lämna sina hem. Det var grannar som ville hedra någon som kom på besök eller som förberedde ett barndop eller ett bröllop eller helt enkelt var sugna på något sött, det var de som tillhandahöll kvinnorna med de ägg som behövdes för baket och kvinnorna utförde beställningen.
Så föddes i Moya den speciella sockerkaka som bär dess namn och även dess maränger och allt för ett misstag med ugnen. Teodoro Perera som var kulturchef i kommunen berättade mycket bra för oss i en skrift han gjorde till en fest i byn för några år sedan:
"De allra äldsta berättar att Moyas sockerkaka föddes för mer än ett sekel sedan i händerna på en kvinna som kallades Cha Manuela. Hon var i 50-årsåldern när hon ledd av omständigheterna som hennes miserabla situation fört med sig, började att tillverka de första sockerkakorna utan annan mening än att lindra sin egen totala misär."
Med ingredienserna som grannarna lämnade till beställningen gjorde kvinnan utsökta sockerkakor och maränger. Men låt oss fortsätta att lyssna till Pereras berättelse: " Det enda bageriet som på den tiden fanns i trakten var det som ägdes av Seña Antonia. Det var dit som Cha Manuela gick i rask takt och letade efter en liten plats i den rökiga ugnen för att baka sina sockerkakor. Hon hade en gammal men ordentligt smord bunke, och med en visp av trä satte hon igång med sin fantastiska skicklighet, som med sin pikareska humor tog musten ur den sista gnuttan av energi".
Andra kvinnor från byn följde hennes exempel, med receptet i handen lärde de sig använda vispen som Cha Manuela och det är så vi kommer till Cha Jacinta, hon som slumpmässigt upptäckte formen som Moyas sockerkaka har idag. Historien är välkänd här så vi fortsätter med att låta Josefa González, en av de nutida bagarna berätta: "Det sägs att en dag brände Cha Jacinta en sockerkaka och då sade hon till sig själv: "Låt oss lägga på lite sockerglasyr för att dölja det brända", och därifrån kom den nuvarande formen. Resultatet är en sockerkaka som bakas i ugnen två gånger, första gången blir den luftig och porös och därefter läggs glasyren på för hand med en pensel och andra gången kommer den ut torr för att sedan kunna doppas i mjölk eller varm choklad.
